terpentinkristin

Kontrollen, vart tog den vägen? Att känna hur man balanserar på en kant, att nästan känna suget i magen vid ett fall, att höra gruset rasa ner från dina fötter. Att vilja ta ett steg ifrån kanten, men det är motvind.

När man trodde att allt var borta, att allt var rent, när man knytit näven i luften och kännt sig så jävla stolt över att ha klarat det. När man minst anar det. Då slår det tillbaka, som ett knytnävslag i ansiktet, som en spark i mellangärdet. Och du kan inte styra det. Plötsligt är det bara där utan att du vill det. Jag vet inte varför jag är dålig på att glömma. Egentligen tror jag inte kan det, jag vet inte hur man gör. Jag bara förtränger saker, stoppar in dom någonstans och stänger till. Men det är inte att glömma. Allting gick så snabbt, och det borde inte finnas något att sakna, men ändå lyckas jag, skickligt? Det kanske är pundigt, det kanske är bra. Jag lever inte för att ångra saker, jag ser ingen mening i det. Att ta lärdom är en annan sak. Men vad gör man när man inte vet vad man ska lära sig, eller hur man ska lära sig. Är det då det bara kallas livserfarenhet? Du kom från ingestans, och fick mig le, du fick mig tro på sådant jag slutat tro på. Du fick mig tro på saker jag inte borde trott på. Och där satt jag sedan med mina grönbruna ögon och såg med blåögd blick, allt jag hade förstorat. Det var aldrig lätt, och skulle aldrig bli lätt. Jag vill inte kalla någon feg, det är ett svårdefinerat ord. För vad är feghet? Kanske var det bäst såhär, även om jag nog aldrig kommer mer än att kunna kunna inbilla mig själv det. Undra varför det blev som det blev. Undra varför jag aldrig kommer få hålla dig intill mig och kalla dig för min. Gått vidare, jovisst, återställd, knappast. Men snälla, ge mig kontrollen tillbaks, det är den jag är. Sluta slå tilllbaks på mig och tvinga mig till tårar och ensamhet. Jag fick gå, kan jag inte få gå rakryggad då.

Detta har mest blivit en massa bokstäver. Och kanske skulle jag kunna trycka på delete nu och bara ta bort allting, jag har ändå fått skriva det. Men jag kan ju inte glömma, jag lever inte för att trycka på ångra, jag vet inte än vad feghet är. Och jag ska gå framåt, Inte bakåt!