Något som inte var Ikea. Något som inte hade lösningen i kanten.
Blogginspiration. Kanske. Uttråkad. Möjligtvis. Eftersom min kära vän bredfelt som aldrig skulle bli någon bloggerska nu startat blogg, tyvärr heter den inte bitter.blogg.se, men trots att hon delar blogg med en annan kär flicka, så kommer hennes inlägg helt klart gå att urskilja, oavsett underskrift eller inte. Älskade bitterhet...
För att göra lite mer reklam för deras blogg kan jag ju återigen hänvisa dit, inte för att det här är den ultimata källan till publicitet.... men håller med den kära flickan nummer två om att julkänslan lyser med sin frånvaro, tyvärr.
Att den pirriga känslan inför julafton har försvunnit är vi nog inte ensamma om att känna, istället uppskattar åtminstone jag istället tiden med familjen. Kanske har man faktiskt växt ifrån synsättet att julen handlar om paket, kanske har vi gått över till den mer ålderdomliga sidan att julen handlar om att umgås med varandra. Men innebär det att barndomen är borta? Tänker försöka akta mig för att ramla ner i någon lång gäspig diskussion om steget in i vuxenlivet, som innehåller samma spänningsnivå som en tv-licens räkning. Men trots det så kan jag inte blunda för sådant som faktiskt tyder på det, alla tecken som tyder på att tiden springer förbi. Och att innerst inne kanske man aldrig slutar vara barn, men verkligheten innebär något annat. Inte bara att ideérna till önskelistan har börjat tryta, för när började egentligen fotona från studenten lysa mot en med ljus av nostalgi från en svunnen tid. När började Winnerbäcks brandgula stolar som man staplar på varandra och orden, någonstans där så blev jag den jag är, få en igenkännande innebörd. När började man tänka att chansen att få se världen snart är över, för det där är ju bara en ren lögn grundad i bortförklaringar, som i sin tur är skapade på grund av att man själv inte fått tummen ur möjligheterna. För att ens dagliga dilemman inte längre handlar om att göra matteläxan eller städa sitt rum, utan istället innebär frågan, vad ska jag göra med mitt liv? Och med det menar jag inte vad jag ska göra om tio år, utan vad jag ska göra om två veckor. Älskade ovisshet, så fick den där älskade ironin en liten plats i all fall.
Med risk för att ändå ha fallit ner i den där gäspiga diskussionen återgår jag till musikhjälpen, några som i alla fall gör någon nytta, även om de kunde skett med ett antal mindre gullhönor... Tar en skumtomte, vilket är ungefär så nära jag kommer jultomten i år, men känner åtminstone en liten längtan efter dom där små paketen under granen...
