En kompletterande sanning.
Och här kommer kvällens andra inlägg! Det är visserligen lite stulet, och det tackar vi för! Men det går ju faktikst till välgörande ändamål, att hålla min blogg vid liv! Lite som mathjälp till fattiga barn i Afrika. ...Dålig jämförelse kanske. Men ni fattar!
Här följer två fina sidor som tillsammans bildar den nakna sanningen om sporternas sport, livsstilens livsstil, det vi alla älskar(?) Orientering!
En sommarkväll, du knyter på dig dina kära löparskor och sticker ut. De första sköna stegen, då det känns som du ska orka hur långt som helst. Den lätt fuktiga stigen som slingrar sig genom träden. Bäcken som korsar din väg, men som du bara flyger över. Bäcken, som porlar ut i sjön. Sjön som lyser igenom träden och ligger alldeles blank. Backen, du tar sats och känner hur blodet pumpar, svetten rinner och mjölksyran som bultar i låren. Grenarna som lätt river dina armar, en mjuk beröring. Grusvägen som ringlar ut på åkrarna. I slutet av din runda, du möter solens sista strålar i din blick. Klotet som är på väg ner bakom träden. Du känner hur varje liten del av din kropp är trött men du förlänger ändå stegen, ökar tempot, trycker på, som en undmedveten längtan efter blodsmaken i munnen. Svävar fram med solen i ryggen och blicken högt mot målet. Det är det, som är lycka!
Skribent: Kristin Schyberg
En vintermorgon, Kallt som fan men man måste ut iaf för man har anmält sig. Man försöker inbilla sin pappa att man är sjuk, men de går inte så han drar ut en till tc som liiger längst upp på ett jävla berg. Säkert 20- grader och blåser som tusan. Tar på sig alla kläder som man tog med sig men fryser ändå häcken av sig. När man väl ska iväg och har tagit av sig jackorna och fryser som mäst så börjar de regna. Stel som tusan beger man sig till starten. När man kommer fram efter en halvtimmes pina märker man att dom inte har några överdragsklädes påsar. Så jag får hänga jackan någonstans i skogen och hoppas någon tar med den till tc igen. Försöker värma upp men man är varmast om man bara står still tycker jag. Går in i fållan vid fel tidpunkt. Kommer sedan på att man inte startar förren om 20 minuter och står och fryser ännu mer. När man väl har tagit kartar och inte känner fingrarna eller fötterna ser man att det är världens långsträcka till ettan OCH världens uppför. Stel som man är sträcker man sig påväg till startpunkten. Och får sedan håll när man väl kommit upp för backen så man måste gå ännu mer. När man väl hittat ettan efter 8 minuter i total vilsendom ska man ner för backen och upp för en annan. Trillar ett tjugo tal gånger på väg ner och går sedan i uppförsbacken för man har ont i hela kroppen... Efter 9an ska man till sista som ligger vid huskanten så den är ju lätt som en plätt. Springer allt vad jag orkar efter ett par timmar av helt värdelös orientering i skogen, men springer 90 grader helt fel och fördubblar typ sträckan. När jag väl hittar den och ska springa på upploppet är det halft nerplockat. Och när man stämplar in i vagnen så säger dom ej godkännd och kallar tillbaks skallgången. Så går det till på riktigt!
Skribent: Axel Karlsson (kliade i fingrarna att göra några stavningskorrigeringar, men jag lät bli! Här har ni orginalet!)
Nu blir det lite mer av livets njutning, i form av choklad och film!
Kärlek till er alla!
Här följer två fina sidor som tillsammans bildar den nakna sanningen om sporternas sport, livsstilens livsstil, det vi alla älskar(?) Orientering!
En sommarkväll, du knyter på dig dina kära löparskor och sticker ut. De första sköna stegen, då det känns som du ska orka hur långt som helst. Den lätt fuktiga stigen som slingrar sig genom träden. Bäcken som korsar din väg, men som du bara flyger över. Bäcken, som porlar ut i sjön. Sjön som lyser igenom träden och ligger alldeles blank. Backen, du tar sats och känner hur blodet pumpar, svetten rinner och mjölksyran som bultar i låren. Grenarna som lätt river dina armar, en mjuk beröring. Grusvägen som ringlar ut på åkrarna. I slutet av din runda, du möter solens sista strålar i din blick. Klotet som är på väg ner bakom träden. Du känner hur varje liten del av din kropp är trött men du förlänger ändå stegen, ökar tempot, trycker på, som en undmedveten längtan efter blodsmaken i munnen. Svävar fram med solen i ryggen och blicken högt mot målet. Det är det, som är lycka!
Skribent: Kristin Schyberg
En vintermorgon, Kallt som fan men man måste ut iaf för man har anmält sig. Man försöker inbilla sin pappa att man är sjuk, men de går inte så han drar ut en till tc som liiger längst upp på ett jävla berg. Säkert 20- grader och blåser som tusan. Tar på sig alla kläder som man tog med sig men fryser ändå häcken av sig. När man väl ska iväg och har tagit av sig jackorna och fryser som mäst så börjar de regna. Stel som tusan beger man sig till starten. När man kommer fram efter en halvtimmes pina märker man att dom inte har några överdragsklädes påsar. Så jag får hänga jackan någonstans i skogen och hoppas någon tar med den till tc igen. Försöker värma upp men man är varmast om man bara står still tycker jag. Går in i fållan vid fel tidpunkt. Kommer sedan på att man inte startar förren om 20 minuter och står och fryser ännu mer. När man väl har tagit kartar och inte känner fingrarna eller fötterna ser man att det är världens långsträcka till ettan OCH världens uppför. Stel som man är sträcker man sig påväg till startpunkten. Och får sedan håll när man väl kommit upp för backen så man måste gå ännu mer. När man väl hittat ettan efter 8 minuter i total vilsendom ska man ner för backen och upp för en annan. Trillar ett tjugo tal gånger på väg ner och går sedan i uppförsbacken för man har ont i hela kroppen... Efter 9an ska man till sista som ligger vid huskanten så den är ju lätt som en plätt. Springer allt vad jag orkar efter ett par timmar av helt värdelös orientering i skogen, men springer 90 grader helt fel och fördubblar typ sträckan. När jag väl hittar den och ska springa på upploppet är det halft nerplockat. Och när man stämplar in i vagnen så säger dom ej godkännd och kallar tillbaks skallgången. Så går det till på riktigt!
Skribent: Axel Karlsson (kliade i fingrarna att göra några stavningskorrigeringar, men jag lät bli! Här har ni orginalet!)
Nu blir det lite mer av livets njutning, i form av choklad och film!
Kärlek till er alla!
Kommentarer
Postat av: elin
ni är helt klokrena! men jag håller mig nog lite mer till din version kristin :)
Trackback
