terpentinkristin

OjOj, mycket har hänt sen sist, mycket jag skulle vilja skriva och dela med mig av, men tiden, orken, lusten, skrivstyrkan räcker inte till. I torsdags hade de underbara treorna jobbat så fruktansvärt hårt med sitt underbara projektarbete att de skulle ha en underbar redovisning, vilket vi inte var ett DUGG intresserade av, alltså innebar det en underbart ledig dag från skolan! Såklart får brudarna den ideala planen att åka och äga Kristi(a)n-town! Och ägd blev den när borgusbruttsen steg omkring på gator och torg, en härlig dag! Tack för att ni gav mig den första solskensdagen på länge:)
   I helgen har jag innackoderat mig hos familjen Pettersson i Rödeby, kändisplacet no.1. Och jag ska inte ljuga, det har varit en tung helg, väldigt tung. Trötthet och sjukdom sitter i, lite feber idag, och träningen känns långt borta, så lyder prognosen. Jag har förmodligen varit ett dötrist sällskap, och jag ursäktar mig för det. Men visst hade veckoslutet ändå sina ljusglimtar, maja är alltid en solstråle, en mycket jämn men tyvärr ovunnen landskamp mellan mi änd majsi och easterblade änd hansomslängdesigetthundrafemtioelvagånger (även kallad majas lillebror tror jag) (bereder mig på att få ta emot protester vad gäller resultatet där...)
   Idag har däremot humöret dalat i takt med dagen känns det som, men sedan stiger man in på borgen, man kommer hem. Och utan att man egentlgien lägger märke till det, så släpper det där tunga. Jag säger inte att det försvinner, nej, men det lättar. Somliga får en bara att le... Det måste inte alltid vara full rulle och ett herrans party här för att man ska må bra, nej, ibland är kanske bara lite vardag, allt som behövs.

Från en afton, som kanske inte doftar något YMCA, men tack borgen, ni är kärlek för mig.