terpentinkristin

Jahapp, nog för att man brukar bli ifrånsprungen i skogen då och då, men nu blir man ifrånsprungen av tiden också! och det osar redan ouppdaterat från min färska blogg. Men! jag slår mig själv på fingrarna och lever i tron att, tiden går fort, när man har roligt:)
   Men idag ska jag inte bara svamla utan berätta om ett av våra dagliga äventyr. För er som bor utanför city och inte redan har listat ut vad jag menar så kommer här det stora avslöjandet, årets första NATTCUP! Det blev alltså äntligen (riktiga) torsdag, och redan under den vanliga skoldagen så kunde man känna den fräna lukten av taggning, hrmm eller aa eller...? Oavsett måttet på motivation så blev det i alla fall eftermiddag, somliga laddade med mat medans andra valde något mer lätt, inte för att avslöja att jag såg ett ballerinakexpaket skymta förbi men ändå. Till slut blev det i alla fall dags för avfärd och jag var på topp! En fröken Wåhlin tyckte dock att jag och miss. fjant var på tok för fjantiga och alldeles för oseriösa, jag menar det här var ju en tävling! dah! och inte kunde man stoppa nötcream i fickorna heller!? Med facit i hand hade vi nog haft större användning för något annat i fickorna än socker.
   När man nästan frysit röven av sig, tur att man får hjälp att hålla den varm ibland, och dragit några dåliga ordvitsar på väg till start. (På toook för dåliga för att nämnas här) Går starten! Jag och miss fjant ger oss ut i ett lagom behagligt tempo, vi skippar vägvalsfrågan till ettan och hänger på. Jag och miss fjant tappar tätklungan, något väntat kanske, men det går ändå prima ballerina, och vi spikar både här och där. Vid varvningen är vi faktikst nöjda med oss själva sedan vi skymtat en tjernlundsrygg (tänker ju inte riskera att göra bort mig här genom att skriva fel namn..) Fulla av självförtroende ger vi oss av mot nian, och även den går fint, en liten störning i koncentrationen resluterar i en liten krok på tian men ändå stabilt. När miss fjant och jag sedan närmar oss den elfte kontrollen blir det dock problem! En halvdöd lampa, störande konkurrenter och en pinne i ögat gör att elvan plötsligt inte riktigt sitter där den ska, och tolvan verkar också springa runt och gömma sig. Miss fjant och jag tappar tålamodet, (om ni sett till det, var god ring) En tar fikapaus och den andra svär lite över sin nu, stendöda lampa. Till slut snubblar vi över den förbannande skitjävelen till kontroll, man ursäktar språket. Med lite smått förlorad tid i bagaget ger vi oss sedan av mot slutet av banan, men som sagt, it can always get worse. Ännu en lampa hamnar på dödsannonserna och jaa, mörkt kanske man kan beskriva det hela som :) väldigt mörkt... Nu tycker ni väl att det börjar bli liiiite spännande väl? Två små flickor mitt ute i stora mörka skogen, utan mat , förstånd och ingen aning om vart dom ska eller är... Ingen vet vad som gömmer sig inne bland de täta stammarna, Jag menar, det är ju inte helt utan anledning miss fjant ALLTID brukar ha med sig en pinne i handen:O paniken smyger sig på, hjärtslagen ökar...  nää okej STOP! nu passerade jag nog gränsen för överdrift, vi fortsätter istället... Men plötsligt! Det dyker upp något/något nerifrån backen. Räddaren i nöden, självaste carl-johan bergman! Vi har honom att tacka, så det gör vi, TACK! Till slut pustar vi in på upploppet, och stämplar ut på den fantastiska tiden...
   Sådär, det var väl praktistk taget hela historien med alla viktiga detaljer, vi ska ju dock inte glömma att vi fick ett bra jobbat tjejer, från lasse. Bara det är ju värt ett inlägg i sig självt. Tydligen så kanske vi ska börja hitta tillbaka utan lampa istället för att försöka träna ordentligt. Vi verkar ju trots allt lyckas bättre med det första. Kvällen spenderades sedan insvept i i en filt med halvslutna ögon...

Det luktar mat.....