terpentinkristin

Säsongens första skidtur är avklarad! Vilken underbar blåbärskänsla, vilken underbar frihetskänsla, what a feeling! Men visst fasen är man lite knäpp när man kör tvåsiffrigt antal varv runt en enkm-slinga... eller är det de som kallas kärlek till idrotten? Kärlek känner man dock inte i sina ljumskar samt tillhörande andra skidmuskler, lite lagom stelt idag, ett halkigt distanspass senare känns det oväntat inte alls bättre, menmen.

Jul blir det i vilket fall, imorgon tror jag närmare bestämt, eller nej. Idag tom. Julen, visst kunde man babbla ett helt inlägg om det, är den mysig, fin, underbar,(t) överdriven, stressig eller borde man helt enkelt lägga ner skiten? Skit samma, för oavsett tror jag på julkänslan, och att den finns någonstans, hos var och en av oss. Men inte är det många som lyckas väcka den! Jag tvivlar nämligen starkt på att stress stress och ännu mera stress och förtvivlan, blandat med rännande i julhandeln dagen före julafton ger någon vidare känsla. Men idag när jag efter mitt lussekattsbak (jag vet att lucia inte kommer igen förräns om snart ett år...) gav mig ut på ett ensamt härligt distanspass ner mot havet, när jag gjorde spår i snön längs med strandkanten, och kikade ut över snöbeklädda kobbar och skär, såg fyren skymta till borta i en mörknande horisont och hörde måsarna skrika god jul, då fick i alla fall jag en känsla, om det var en jul känsla? Inte vet jag, men vad jag vet är att dom kan behålla sin jävla julshopping bland tusen andra om det nu ger någon känsla. Jag har min strandpromenad.

God Jul Västkusten! Och alla ni andra som tror ni hittat känslan :)